Det där med att resa

Jag funderar en del över resor. Och skulle jag råka glömma brukar det inte dröja länge förrän jag blir påmind.

Överallt finns resetips och reseerbjudanden. En försvinnande liten andel av dem har någon form av miljöaspekt. Tidningen Metro – som är en av de få tidningar jag ibland läser basunerar ut rabatterade klubbmedlemserbjudanden på flygresor.

Jag reste under en period ganska mycket – enligt min måttstock – med flyg. Jag ska inte sticka under stol med det. Det var framför allt när barnen var små och mina föräldrar bodde i Skåne. För att slippa sitta många timmar på resa.

Nu har jag slutat. Senaste gången jag flög var i april 2006. Då köpte jag en resa till Holland – för att besöka släkt och vänner – i födelsedagspresent till min partner som fyllde jämnt. Jag hoppade på ett tungt extrajobb i tre veckor för att ha råd med det och jag kan med sorg konstatera att jag inte hade haft råd att byta flygresan mot tåg.

En god vän till mig med tillhörande familj reser ganska mycket. Sedan jag lärde känna dem har de rest tvärs och kors över halva jordklotet med flyg. Och jag har även konstaterat att de har valt flera resmål som jag skulle ha valt bort. Länder som jag tycker beter sig oacceptabelt genom bland annat occupationer och / eller diskriminering av minoritetsbefolkning.

Jag har tagit upp och pratat om det här och fått till svar att det är väl bättre att människor kommer dit och ser än att det får pågå i det tysta. Men de har inte besökt de drabbade områdena eller minoritetsbefolkningarna utan bara gödit ”förtryckarna” under sina besök. (Ursäkta dramatiken.)

Jag tycker argumenten låter tunna.

Enligt mig handlar det om att sätta sin egen önskan om upplevelser framför etik och ideologi. ”Jag vill ha sett det här mäktiga. Jag vill ha upplevt pyramiderna, kinesiska muren, grand canyon eller vad det nu än är på riktigt. Och jag är inte beredd att avstå.”

Men jag kanske är för cynisk här. Jag kanske tycker fel.

Jag inser också att människor verkligen kan behöva rekreation. Men måste man ha den så långt bort som exempelvis Thailand?

Och å andra sidan – människor har lyckats klara sig i hundratals år här i Sverige utan långresor flera gånger om året. Vi kanske bara tror att vi behöver för att vi ser att det finns. Konsumtion är nutidens religion, terapi, tröst och livsmål. Vare sig det gäller upplevelsekickar eller kapitalvaror. Genom prylar och upplevelser försöker vi förverkliga oss själva.

Jag känner mig tillräckligt verklig som det är.

Konsumtion är ett opium för folket!

Annonser

2 kommentarer

  1. 21 november 2009 den 21:25

    Konsumtion är ett opium för folket!

    Kan endast hålla med.

    Vi har prioriterat bort resor i flera år, ja ända sedan barnen var små. Kan dock erkänna att när det är som mörkast i Sverige så längtar jag till lite sol….

  2. Varkenoch said,

    23 november 2009 den 11:24

    Det är viktiga funderingar, tror jag. Något jag stör mig oerhört på är att det så ofta är mycket dyrare att åka tåg än att ta bilen eller flyget, och när det gäller kollektivtrafiken i åtminstone där jag bor är det dyrare att använda den än att ta bilen – skatt, försäkring och reparationer inräknat! Hur kan det vara så?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: