Vintern som konstnär

Plusgrader

I dag är det töväder här.
Blött, slaskigt och slafsigt.

Jag har skottat balkongen.
Det droppade från taket ner på mitt huvud och min rygg.
Kallt smältvatten innaför tröjan.
Asgrymt.

Tänkte passa på och publicera några vinterbilder såhär i vinterns sista skälvande…vecka?

En liten bildserie som får namnet:

Kära vinterträd

Gammal ek

Jag har glömt vilken sorts träd det här är

Den här tallen ter sig alltig alldeles magisk när det är snö. Framför allt i skymningen. Då blir den upplyst av det gula skenet i gatlyktan som står precis intill och det är nästan som att kliva in i en sagovärld när man går in under den.

Den här minst sagt säregna björken står ett stenkast från mitt hus

Greenwashing – på riktigt?

Jag blev genom en liten notis i tidningen Kloka hem uppmärksammad på att företaget Vileda har lanserat en serie städartiklar som heter Vileda Naturals.

Jag kan inte uttala mig om företaget i övrigt, men jag tycker att det här initiativet är värt att uppmärksammas.
Jag tycker informationen på sidan var lite i tunnaste laget.
I artikeln i tidningen står det att det mesta materialet är återvunnet, men att vissa detaljer innehåller nytt material för hållbarhetens skull. ”Att ha produkter som går sönder är inte heller bra för miljön” och det kan jag ju hålla med om.

Sedan önskar jag alltid att någon vill ställa om sin produktion helt och hållet till produkter som är lite miljösnällare.
Men det är bättre att göra något än inget.
Jag hoppas bara att det inte bara är ”greenwashing”.
Eller, vänta förresten; när det gäller städartiklar kanske greenwashing är något bra.

Kanske inget OS-åk, men…

…riktigt kul!

Dokumenterade ett av gårdagens åk.
Banan var jämn och bra, men precis innan mållinjen en smula ojämn och assymetrisk.

Efter ett antal riktigt bra åk kan man bli såhär trött:

Fot på fri fot – och andra bullar

På väg hem i eftermiddags blev det mer åka i backen.
Jag verkar ha problem med landningen, för när jag åkt hela vägen ner far jag in i snövallen och ligger där som en hög och får ingen ordning på mig.

Sedan gick vi till Källan och köpte ekologiska semelbullar och ekomandelmassa.

Efter middagen gjorde jag semlor.
Grävde ut inkråmet ur bullarna, blandade det med mandelmassa och grädde, en klick grädde överst och på med locket.

Imponerande gott.
Framförallt med tanke på att jag inte tycker om semlor.
Tänkte jag skulle se om jag ändrade mig ifall jag fick göra dem själv.
Jo, vars; just de här var goda.

Ikväll fick jag äntligen ta bort plåster och suturtejp från såret på foten.
Det började bli tröttsamt att duscha sittande på en stol i badkaret, byta ovanplåster varje kväll och andra irritationsmoment.
Jippi! Frihet!
Jag lyckades få ihop sårkanterna riktigt prydligt och det har läkt fint.
Fortfarande ömt, men det går över.

Kameran, Johnny Cash och jag

Idag tog jag med mig kameran.
Jag skulle (försöka) ta mig in till stan och räknade med att behöva promenera till Alvik för att komma till en tunnelbanestation som trafikerades.

På vägen gick jag förbi Bromma församlingshem.

Huvudingången ligger utanför bildens vänsterkant. Den lilla växten är en av två som står på ömse sidor om dörren.
Den uppskottade lilla gången jag fotograferade går till en annan dörr – som de uppenbarligen behöver komma åt.

När jag går till tunnelbanan passerar jag genom ett litet skogsparti.
Det är alldeles sagolikt vackert nu.
Jag bor på en höjd, så när jag går hemifrån går jag ner här:

Alldeles bredvid trappan längst ner är en brant sluttning, en bergknalle och på den ett riktigt sagomotiv som alltid drar till sig min blick.

När jag går hem igen bär det uppför.
(Fast idag fuskade jag och vände mig om och tog kortet på morgonen när jag var påväg till tunnelbanan)

Jag hade tur. Sträckan jag bor på hade så smått börjat trafikeras och jag hann lagom med tåget när det kom.

Idag skulle jag och en kompis besöka Kungliga biblioteket.
Det betyder att man måste ta sig till fel sida om Birger Jarls gatan. M.a.o. till Östermalm.
För att komma dit måste jag till råga på allt byta tunnelbana vid T-Centralen.
Inget av de här ställena känner jag mig helt bekväm på.
Jag känner mig totalt ”fel” vid Stureplan och T-Centralen är en av de mest oharmoniska platserna i världen – hmm, eller nåja; i alla fall i Stockholm.

Så jag brassade på med Johnny Cash i lurarna.
I så gott sällskap gick det att passera T-Centralen utan vare sig självmordstankar eller planer på terroristattentat.
För att inte tala om Stureplan. Det strålade ljust, vitt och charmigt och såg rent av trevligt ut.
I alla fall jämfört med San Quentin State Prison.

Påfyllning!

Apropå ett inlägg som bloggen Ett liv utan plast gjorde igår angående att sälja varor på lösvikt i butikerna;
När jag läste det kom jag att tänka på när jag flyttade till min första lägenhet.
Då brukade jag köpa duschtvål på Body Shop.

På den tiden hade Body Shop ett påfyllnigssystem.
Man kom dit med sin lilla flaska när den var tom och så fick man det påfylld.
Det fanns dock visst mackel med det systemet:
Personalen skötte påfyllningen bakom kassadisken. Där hade de de olika produkterna i stora flaskor som de fick stå och klämma på – ibland för både kung och fosterland – för att få över tvål i den lilla flaskan.
Dessutom blev det trångt om det stod kunder och skulle betala samtidigt. Och var just den personalen dessutom ensam just då så blev det endel väntetid på grund av flaskklämmandet.
Systemet var helt enkelt ganska osmidigt.

Det här är ju nu ganska irriterande enligt min mening.
Att erbjuda en service, men att utforma den på ett sätt som sätter hinder för utförandet av nämnda service.

Det fick mig att tänka på vad EkoTänk skrev i ett inlägg häromdagen:

Den säljer dåligt och företagen kan säga ”Titta! Trots att vi investerade i en ny produkt så funkar det inte. Konsumenterna vill inte ha ekologiskt!”.

Men det är sällan idén i sig som är fel, utan oftare utförandet.

Ett problem som jag har förstått att man kan stöta på vid lösviktsförsäljning är diverse kryp och ohyra.
När ekobutiken Källan hade massor med torrvaror på lösvikt för några år sedan – nu är utbudet av lösviktsvaror mindre – köpte jag ofta på lösvikt.
Just på Källan råkade jag aldrig ut för kryp.
En vän berättade dock att hon hade råkat ut för det flera gånger på en annan butik så det gäller tydligen att vara väldigt noga om man har lösviktsförsäljning.

Jag vet inte om det finns något reglverk runt lösviktsförsäljning, men jag gissar att det gör det.
Så en annan gissning är att många butiker tycker att det helt enkelt är enklare att köpa in färdigförpackade livsmedel.

Personligen tycker jag dock om lösviktssystem och skulle gärna se mer av det.
Frågan är hur.
Dags för en ”Förbättring 2010” inom handeln?

Snölek och te

Påväg hem från fritids frågade dottern ”Får jag åka ner för kanan?”.

Det är en backe alldeles utanför skolan där barnen åkt så flitigt att det bildats en riktigt rågrym iskana.
”Javisst!” svarade jag, tog barnets ryggsäck och sa ”Då går ryggsäcken och jag ner, så ses vi därnere”.
Ibland hör man först efteråt hur idiotiskt det man just sa låter.
Jag menar; hur tråkigt lät inte det där?!

Jag tog ryggan i famnen och åkte efter.

Sen ställde jag både ungens och min väska i en snödriva och så åkte vi. Ner för iskanan och in i en snödriva så snön sprutade.
Tills jag slog i rumpan och barnet slog i armbågen.
Då ville barnet gå hem och jag tyckte att vi skulle avsluta med ett kul åk det sista vi gjorde.
Så då åkte vi ”tåg” ner.

Sedan gick vi till Källan och bunkrade upp med mer underbart te.

Förbättring 2010 går vidare

I morse uttalades de magiska orden:

Nu är köket riktigt prydligt och har varit så i en vecka. Det är nog dags att vi går vidare till nästa rum i lägenheten.

Spännande!
Fortsättning följer.

Skicka vidare

Häromdagen skrev jag i Skurkmuppens bekännelser att jag skämdes för att mina barn ska resa med flyg när de hälsar på mina föräldrar.

Med tanke på att mamma och pappa har bjudit dit barnen och betalat biljetterna kan det ju låta ruskigt otacksamt.
Så var det ju inte menat, så det här inlägget är en hyllning till mamma och pappa.

Jag tänker ofta på att jag har så fantastiska föräldrar.
Jag är väl medveten om att många far- och morföräldrar inte skulle bjuda sina barnbarn till sig i två veckor.
Det kan vara brist på tid, pengar, plats, möjligheter eller förmåga.
En del vill inte.

Mina föräldrar har ställt upp så kopiöst mycket mycket; både för mig och mitt syskon och för våra barn.
Vi har fått tid, tålamod, hjälp, stöd, engagemang, körkort, ekonomisk hjälp, tröst, plats, uppmuntran och kärlek.
De finns alltid där.

Men det kändes ändå lite pinsamt att sitta och köpa flygbiljetter.
Liksom, ”Den där Ekomuppen sitter minsann och skryter om sitt miljöengagemang, men se vad som händer när man vänder ryggen till; Flygbiljetter minsann!”

Men de där två sakerna – tacksamheten och skammen – är liksom skilda från varandra.
Och just nu orsakar det hos mig en kognitiv dissonans. Så enligt forskare och psykologer ska jag nu börja försvara mitt agerande och hitta på ursäkter rationaliseringar och bortförklaringar till varför inköpet av flygbiljetter inte alls står i konflikt med mitt miljöengagemang.
Men se det tänker jag inte!
Jag får leva med det och konstaterar att jag är en skenhelig, inkonsekvent, dubbelmoralisk hycklare!
Sug på den!

När jag fick barn funderade jag mycket över allt som mina föräldrar har gjort för mig och grubblade över hur i all världen jag skulle kunna ge tillbaka det.
Jag kom inte fram till något bra svar.
Inte förrän jag började fundera på det från en annan vinkel.
”Ok, ponera att jag gör allt det mamma och pappa har gjort för mig för mina barn. De växer upp. Vad skulle jag vilja ha i gengäld av mina barn?”
Jag kom fram till att jag inte skulle vilja ha något. Jag skulle bara önska att de tog väl hand om sina barn.
Det var en aha-upplevelse och en ganska rörande tanke.
Ge inte tillbaka; skicka vidare!

« Older entries