Manisk

Det här blir ett rätt personligt inlägg.
Stå ut med det eller sluta läs nu.

Eftersom de senaste veckorna har varit fullspäckade med grejer som behövt tas itu med – ofta omedelbart och i vissa fall helst igår – så har jag (tror jag i alla fall) lagt i någon slags överväxel.
Jag har ingen vidare förmåga till självinsikt och självreflektion för ögonblicket men jag gissar att det är så.
Det här beror – gissar jag också – på att mycket av det jag varit tvungen att göra har varit sådant som jag har svårt med.
Jag har i vuxen ålder (cirka tre år sedan) fått diagnosen ADHD. Hos just mig yttrar det sig i svårigheter med bland annat; telefonsamtal, kontakt med myndigheter, papper i allmänhet och blanketter i synnerhet samt att hålla många trådar i huvudet och många bollar i luften samtidigt.

Yeah! Right!
De som följt bloggen har säkert en viss uppfattning om vad jag har behövt göra.
Telefonera myndigheter och fylla i deras blanketter!
Skatteverket, folkbokföringen, försäkringskassan, skolan, sociala myndigheter samt bostadsrättsföreningen.
Flyttanmälan, skolplatsanmälan, ansökan om underhållsstöd, kontrakt i en aldrig sinande ström.

Samtidigt är jag nästan euforiskt lycklig över att ha båda mina barn boende hos mig så ovanpå den där överväxeln är jag nästan ”hög”. (Eller vad man nu ska kalla det.)
Nu kan jag liksom inte stanna.
Jag är uppskruvad, manisk och rastlös.
Jag vill fara runt och göra saker hela tiden och jag har massor av idéer om vad jag vill göra, men jag saknar förmågan att faktiskt slå mig till ro med någon uppgift och verkligen göra den.
Det är faktiskt jobbigt.

Igår kväll fick jag fara iväg på den där akututryckningen som jag fruktade att jag skulle bli tvungen till.
Röst i mängden (tröstande): Men Ekomuppen, du hade ju i alla fall din nya bok med dig.
Ekomuppen (med emfas): Men hur i hela friden kunde någon föreställa sig ens för ett ögonblick att jag skulle komma ihåg att ta med mig den!? Den glömde jag hemma såklart!
Nåja, väntetiderna var betydligt kortare än jag vågat hoppas så det gick riktigt smidigt trots allt.

Jag fick också en skopa beröm av min partner igår när jag beklagade mig över att jag hade tappat endel bollar de här veckorna.
”Älskling, du har faktiskt tappat färre bollar än vanligt – och då menar jag inte procentuellt utan i faktiska tal färre än vanligt.”
Det värmde.

Ännu mer värmde det att komma hem en stund senare.
Barnen hade visserligen gått och lagt sig och somnat, men partnern visade vad barnen hade tagit hem till mig tidigare på kvällen:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: