Göra jord

Ofta förstår jag mig inte på folk.

Häromdagen var det städ- och trädgårdsdag i min bostadsrättsförening.
Folk räfsade och rensade och ryckte ogräs så det stod härliga till. Allt gräsräfs, barr, kottar och ogräs slängs i en container som sedan hämtas och körs till någon soptipp antar jag.
Allt medan jag hör människor stå och planera rabatterna:
”Jag kan åka och köpa ett par säckar jord och fylla ut med.”
På eftersnacket samma visa.
Det diskuteras vilka som har bil och som kan tänka sig att åka och handla säckvis med jord.
Hallå! Vad tror de att jord består av?
I stället för att åka med en avgasspyende biljävel och köpa industrijord (hur ekologisk och giftfri är den f.ö.?) och betala en massa pengar för container och frakt av densamma, varför inte ha en kompost på föreningens mark (det är verkligen inte som att den inte skulle få plats) så vi får egen jord.
Jag har aldrig haft någon utomhuskompost, men jag har svårt att tänka mig att det är så himla mycket mer jobb med den. Det verkar som om de klarar sig rätt mycket själva. Men rätta mig gärna om jag pratar i nattmössan och det skulle vara så att en kompost måste daddas dagligen.

När jag fick min odlingslott härom veckan trodde jag att jag skulle komma i kontakt med en massa likasinnade.
Det stämmer väl på sätt och vis och till viss del.
Men koloniträdgårdsföreningen har också endel märkliga upplägg.
Ett par gånger om året eldas ris och ogräs upp. Ett par gånger om året beställs också en lastbilslast med jord- och gödselsäckar…
För att…?
Varför inte skaffa en allmän kompost till hela föreningen?
Varför inte göra en deal med ridhuset en kilometer därifrån som bara vill bli av med sin hästgödsel och måste betala för att få den bortfraktad i stora containrar?

Att förstöra utmärkt kompostmaterial och sedan åka iväg med bilen och köpa det man just har förstört i utvecklad form.
Snacka om upp-och-nervända världen!

Jag har då banne mig inte råd att köpa jord och gödsel i säck.
Så jag satsar på att göra jord.
På bostadsrättsföreningens städdag samlade jag ihop en hel sopsäck full med ogräs. Det tog jag ut till odlingslotten. Där ska det få ligga och vissna i solen några dagar innan det hamnar i komposten.
Jag kommer att samla ogräs fler gånger.
Jag ska även ta vara på gräsklippet från bostadsrättsföreningens mark och använda den till kombinerad marktäckning och gödning på odlingslotten.
Idag frågade jag också en i koloniträdgårdsföreningens styrelse om jag får klippa de gemensamma gräsmattorna och ta gräsklippet. Det fick jag! 🙂
När jag skulle fylla pallkragarna ha jag dels tagit jord ur komposten som stod på lotten när jag tog över den – ända tills komposten var tom – och dels har jag gått ut i skogen och släpat med mig säckvis med kvistar, pinnar och vissna löv för att fylla med.
För jag har faktiskt varken råd eller lust att köpa industrijord.
Jag vet vad jord består av och jag kan göra den själv. Så det så!

I Roslagens famn…

…på den blommande…gård.

Där var jag i lördags.
Gården heter Växplats Nybyn och det blommar verkligen.
De säljer trädgårdsväxter, örter och blommor – allt ekologiskt. Utöver det finns ett kafé och en butik med ekosortiment; kläder från Miljöklon, leksaker, tvålar, böcker, grönsaker, marmelader, teer och godis.
Även lite ”återvunnet-slöjd” bland annat glas tillverkat av omsmält glas.

Jag åkte dit med en kompis och ett av barnen.
Vi satt och fikade i växthuset där Nybyns berömda pelargonutställning finns. Det är en sällsynt lisa för själen att sitta i ett blomsterhav.
Förutom den utställningen finns deras utomhus visningsträdgård också där man kan strosa runt och sänka blodtrycket.
Förra hösten när jag var där köpte jag massor med grönsaker, men i år fanns det inte lika mycket kvar. (Jag tycks ha skaffat mig ovanan att åka dit sista öppethelgen för säsongen)
Men några tomater blev det i alla fall.
Och så ett par ekologiska underkläder. Groovy!

Jag kan varmt rekomendera ett besök där!

Ps: Tror ni vimsmuppen kom ihåg att ta med sig kameran?

Trägodis

De som orkat hänga med här ett tag minns kanske att jag har skrivit (läs: gnällt) om köksskåpet som jag stått och skrapat färgen av.

När jag väl blev färdig med det har jag grubblat, funderat och frågat och bett om råd om hur jag ska ytbehandla skåpeländet.
Jag har ytbehandlat små provbitar och inte kunnat bestämma mig.
Dels vill jag ha en behandling som tränger ner i träet så det inte kan suga åt sig äckligt os och flott och börja stinka och dels vill jag gärna ha en hård och lite blank yta som går lätt att torka eller i värsta fall går att skura om det skulle bli riktigt illa.
Jag trodde att jag skulle bli tvungen att välja antingen den ena eller den andra funktionen.

Men så hittade jag Färgriket.
Och vips hade jag hittat en olja att mätta träet med och som med fördel kan slutbehandlas med ett vax. Allt ekologiskt!
Båda produkterna är till för ytor som är utsatta; arbetsbänkar, golv, trappor och köksutrustning.
Jag beställde på stört och igår kom paketet med grejerna. Idag tog jag med till snickeriet och oljade in skåpet.
På måndag ska jag vaxa. Det här är mumma för det stackars gamla virket som i flera år tvingats ligga under tre lager plastfärg.
Bilder kommer.

Nu vet jag lite mer

Faktum är att det var i våras jag fick veta lite mer, men jag har inte tagit mig samman och skrivit om det tidigare.

En dag i våras kom jag och pojkvännen till återvinningskärlen och skulle kasta förpackningar. Då stod en lastbil där och tömde.
Vi började prata med chauffören och han berättade om sitt arbete.
Först tyckte jag han verkade ganska vresig och faktum är att han var ganska bister och less och jag måste säga att jag har förståelse för det. Men han var också ordentligt pratsjuk – det bara forsade ur honom – och därför fick vi veta ganska mycket.

Till att börja med åker han hela dagarna runt till återvinningsstationer som proppfulla, hopplöst felsorterade och med en halv soptipp liggande bredvid containern. Som om det inte vore nog så skäller och gnäller folk över att det är för fullt och för dåligt skött.
Det är inte han som fattar besluten men det är han som får stå i skottlinjen. Jag har full förståelse för att det gör honom på dåligt humör.

När jag frågade hur ofta de tömmer fick jag veta att det gör de varje dag. Även lördagar och söndagar.
Trots det är blir det överfullt. Tidigare tömdes behållarna två gånger om dagen. Företaget den här killen jobbar för ville egentligen fortfarande tömma två gånger om dagen, men det får de inte längre. Företaget som köper in deras tjänster – Förpacknings och tidningsinsamlingen – anser sig inte ha råd med det.

De här personerna är alltså klämda mellan tre läger: Fti som inte låter dem utföra arbetet på bästa sätt, arga sorterare som – ofta med fog – gnäller över att systemet inte sköts och okunniga och / eller noncharlanta ”sorterare” som ställer till genom att göra fel eller bara högaktningsfullt skiter i reglerna av lathet och för att det är enklast för dem.

Han berättade att det kommer fem lastbilar varje dag till varje återvinningsstation; en som hämtar kartong (det var den bilen han körde just då), en metall, en glas, en plast och en tidningar.
Sedan fällde han repliken: ”Fem lastbilar kör på heltid varje dag. Vad blir miljövinsten i det?”
Här håller jag dock inte med honom. Om förpackningarna inte återvanns skulle motsvarande volym hamna i hushållssoporna. Volymen skulle inte förändras så lika många lastbilar skulle fortfarande behöva åka.
Skillnaden skulle bestå i att vanliga sopbilar skulle behöva köra fler bilar och betydligt oftare än de gör nu, men förpackningarna skulle hamna på tippen eller i förbränningen och alla förpackningar och produkter skulle behöva nytillverkas.
Så nog tycker jag att det finns en miljövinst.
Det finns definitivt sämre alternativ.

Det här kom jag att tänka på ikväll när jag gick till återvinningsstationen med påsarna efter att vi städat och slitit och röjt i lägenheten hela dagen.

Påväg hem därifrån gick jag förbi en yogalokal som ligger i samma kvarter som jag bor. På en skylt stod det ”Meditation söndager 19-20, fritt inträde”
Det kom som en skänk från ovan.
Det var exakt vad jag behövde, så jag gick in och var med.
Det kommer att fortsätta på söndagarna under hösten.
Gissa vem som kommer att vara där!

Min krukträdgård

Nu har jag kommit till skott med plantering och sådd.

Jag har fyllt en kruka med jord och sått morotsfrön och så har jag sått ruccolafrön i en sådan där avlång balkonglåda. Båda frösorterna är ekologiska fröer från Runåbergs fröer.
De två tomatplantorna som jag köpte – och transporterade hem i ryggsäcken – har fått avsevärt mycket mer utrymme än de små krukorna de stod i förrut.
Tomatplantorna köpte jag i plantbodenRosendals Trädgård.
Jag vet inte om de är ekologiska för jag glömde att fråga och jag hittar ingen information om det på hemsidan.

Morötter och ruccola fotograferar jag när de börjar komma upp. Just nu ser det ju föga förvånande inte så spännande ut i krukorna.

Ärtskotten växer så det knakar.
Imorse åt jag de första på ostsmörgåsen till frukost. Kanske var de lite små och kanske skulle jag ha väntat till imorgon, men…

Såhär ser de ut efter åtta dygn. I ampeln:

Och i krukan:

Jag måste säga att ärtskotten i krukan grodde med en nästan militärisk synkronisering. Det ser nästan lite bisarrt ut.

Rosendals Trädgård

Eftersom jag planerar att så och odla i år ringde jag häromdagen till Runåbergs fröer för jag ville veta om de har någon återförsäljare i Stockholm eller i närheten.
Jag fick veta att Rosendals Trädgård säljer dem.

Så idag bestämde jag mig för att bege mig dit.
I sista stund kom jag på att jag har slut på jord och ringde trädgården och frågade om de säljer jord.
Jodå, det gör de.
Antingen per liter som man får ösa upp själv eller på 50-literssäckar.

I vanliga fall om jag hade bestämt mig för att köpa 50 liter jord hade jag faktiskt lånat min partners bil.
Det är inte alls miljösnällt, men det finns gränser.
Nu är emellertid bilen i ett skick som gör att ingen av oss vill köra den om vi inte har kniven på strupen.
En eller flera saker i underredet är löst så den skramlar, den läcker till och från bensin, avgassystemet har ett hål så den låter som en traktor och dessutom går den oerhört ryckigt och har ibland svårt att starta.
Inte ta bilen alltså.

Jag tog på mig familjens största ryggsäck – ironiskt nog ägd av familjens minsta medlem – och knatade iväg.
På väg ut tänkte jag; Neej, vad tusan, jag tar med pirran!

För att komma till Rosendal – som ligger på Djurgården – måste jag åka tunnelbana från Bromma och sedan någonstans byta till buss 47.
Jag åkte till Odenplan.
Fick se en stor trälåda stå dumpad och skräpa och tänkte att den skulle vara bra att odla i, men bestämde mig för att inte släpa med den ut på Djurgården utan chansa på att den skulle stå kvar på hemvägen.

När jag gick från busshållplatsen vid Waldemarsudde och till Rosendal var det soligt, varmt och vackert och vitsippor överallt.
Då var jag riktigt irriterad på mig själv för att jag inte tänkte på att ta med mig kameran när jag gick hemifrån.
Nåja, jag får leva på minnet.

Jag hittade fröna jag ville ha.

De hade inte den sorts tomatfrön jag ville ha, men jag köpte två tomatplantor i stället.

Sedan flög fan i Ekomuppen!
Jag köpte två 50-literssäckar med jord, spände fast dem med spännremmar på pirran och traskade mot busshållplatsen.

Det var tungt. Det ska jag inte sticka under stol med.
Jag fick ta i för kung och fosterland varje gång jag skulle på en buss (eller ska jag säga prins och fosterland med tanke på att jag gick på vid Waldemarsudde?) och det var inte helt lätt att gå av bussen heller.
Och som bonus var jag tvungen att göra det två gåner också för jag var tvungen att byta buss eftersom den första som kom inte gick hela vägen.

Och jodå, trälådan stod kvar och skräpade.
Med tanke på slit och släp och genomsvettig Ekomupp ligger det nära till hands att tro att Ekomuppen lät bli lådan.
Men icke!
Ekomuppar ger sig inte så lätt!
Jag baxade med mig lådan också.

På tunnelbanan var det komplett knökfull men till slut lyckades jag knyckla in mig i ett hörn där jag inte var alltför mycket ivägen i alla fall.
Det var för övrigt första gången i mitt liv jag färdades tvärs igenom hela stan med 100 liter jord.
Jag måste erkänna att promenaden från tunnelbanestationen och hem till lägenheten var riktigt, riktigt dryg, men hem kom jag.

Nu har jag för första gången någonsin tömt min kökskompost.
Mycket av avfallet hade blivit jättfin mull, men jag upptäckte att äggskal ska man inte lägga i den. Nu har jag lärt mig det!

Jag har letat krukor, städat och gjort iordning komposten och förberett allting inför plantering och sådd.
Problemet är nu att jag inte vet om jag orkar så och plantera.
Jag är nämligen helt slut!

Slit och släng, eller….

Uttrycket ”slit-och-släng” används ofta med en negativ klang.
Jag skulle vilja filosofera lite runt det begreppet.

Att använda något man skaffat sig – slita – tills det är…tja, utslitet tror jag inte är något negativt – tvärtom.
Min partner brukar säga att ”det största problemet är nog inte slit-och-släng utan köp-och-släng”, det vill säga att bara köpa på sig en massa saker som aldrig blir använda, som ligger och tar upp plats ända tills man kastar bort dem i en storröjning – ofta i syfte att frigöra yta för att kunna köpa på sig mer saker.
Att däremot slita något, det vill säga använda en sak dess fulla livslängd och inte köpa på sig mer förrän man verkligen behöver är betydligt bättre ut miljösynpunkt.

Sedan har vi då myntets andra sida.
Saker som slits för fort.
Saker som är av så usel kvalitet att de håller betydligt kortare tid än vad som skulle vara möjligt för just den saken.
(Allt har ju olika livslängd – man kan svårligen förvänta sig att ett par kalsonger ska hålla lika länge som en genuint välbyggd fåtölj.)
Förr i tiden (ja, nu ska jag bli sådär tröttsam och tjata om förr i tiden – ”det var bättre förr och ju förr desto bättre”) så byggdes och tillverkades saker i syfte att de skulle hålla så länge som möjligt.
Idag konstruerar tillverkningsindustin medvetet sina produkter för att de ska gå sönder efter en viss tid. För att folk ska tvingas köpa nytt när det passar företagen.
(För den som inte tror mig; synd! Jag vet inte var man kan hitta bevis för det här för det var så länge sedan jag fick lära mig det. Men jag minns att jag hade förtroende för källan – något man inte kan beskylla mig för att lättvindligt ha. Dessutom är påståendet sant!)
Denna del av slit-aspekten är försås mindre bra, men oavsett om kvaliteten är bra eller dålig är det alltid en usel idé att slänga fungerande grejer i soporna bara för att man tycker att blankt rostfritt är ”sååå himla förra året – i år ska det ju vara borstat!”.

När det gäller släng-delen känns det inte fullt så kluvet.
Släng är inte särskilt optimalt.
Slit-och-återvinn är bättre.
Eller kanske Slit-ut-och-återvinn.
Eller varför inte Byt-och-återvinn, eller Hyr-och-återvinn, eller Dela-och-återvinn, Skicka-vidare-och-återvinn

Bara det inte är Köp-och-släng!

Mysdag med barnet

Fjärde dagen hemma med barnet.
Men idag är hon frisk så imorgon blir det skoldag igen.

Idag har vi pusslat, läst, sett på film och tagit en liten promenad i solskenet för att gå och handla.

Nu har vi precis bakat kakor.
Typ småkakor med choklad. Den sagolika ekologiska och rättvisemärkta kakaon från Jardin Bio fick ingå i kaksmeten.

Barnet står fortfarande och formar de sista kakorna. Sen ska de gräddas och när de är färdiga förvarar jag dem i älsklingskakburken som har varit mormors.

När vi ska ha kakor till kaffet brukar jag servera dem i det här kakfatet som också är ärvt.

Borste för träskallar

På den underbara butiken Robygge i Ytterjärna brukar vi stanna till ibland när vi har vägarna förbi.
De har många saker jag ofta önskat att de skulle finnas, men inte trott att de faktiskt existerade.
En gång när vi var där hittade jag den här hårborsten helt i trä.

En glad överraskning. Jag hade gett upp hoppet om en hårborste i trä för flera år sedan.
Jag är uppväxt med en träborste med många och tunna piggar (de var nog i plast). Borsten blev utsliten och mamma köpte en ny.
För ett par år sedan bad jag henne köpa en likadan till mig så skulle jag ge henne pengar (hon är frisör och hade köpt den från en fackgrossist).
Då berättade hon att den sorten inte fanns kvar.

Den jag hittade nu har för all del tjockar piggar och glesare borst, men jag tycker faktiskt nästan lika bra om den som om ”barndomsborsten”.

Och jag behövde en ny hårborste.
Jag fick med mig en av mamma när jag flyttade hemifrån 1990 och den börjar faktiskt ge upp nu. Den tappar fler och fler piggar så snart duger den inte mycket till.
Men jag måste säga att jag inte anser mig ha slösat på resurserna just när det gäller hårborstar i alla fall.
– Ekomuppen; kan det bero på att du nästan aldrig borstar håret!?
– Schhh!

Nyttig fredag

Idag har jag och partnern varit nyttiga och ordentliga.

Vi har varit ute i solskenet och gått.

Partnern gick till återvinningskärlen med förpackningar och jag slog mig ner i solen och plockade årets första omgång nässlor.

Sedan gick vi till biblioteket och jag lånade om och lämnade tillbaka och betalade förseningsavgift (så nu är jag av med den) och dessutom registrerade jag min mejladress hos biblioteket så de kan skicka förvarningar i fortsättningen så jag ska slippa bli försenad fler gånger.

Så har vi handlat massor av underbar ekologisk mat.

Och sist men inte minst lördagsgodis och glass.
Okej, det där sista var kanske inte så nyttigt, men tre av fyra är väl inte så illa?

« Older entries